Det är något speciellt med en killkompis-vänskap. När det inte handlar om känslor utan att man istället kan prata känslor med honom, om andra. Alla borde få ha en sådan här kompis, min heter Anton. Världens underbaraste, mest förstående och omtänksamaste människa. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det blev som det blev men jag är så tacksam för att han finns där. Ett peppande sms från han kan vända vilken deppdag som helst och han kan få mig på fötter igen. Vi bor inte i samma stad längre och ibland saknar jag spontaniteten vi hade. Jag vet att han är där och när vi väl ses så är allt precis som det ska vara. Honom släpper jag inte. 

Att våga visa sina svagheter inför en annan människa, att våga öppna upp sina egna tankar och känslor. Att allting inte är så som det ser ut. Att utsidan är sprallig och glad och insidan har tusentals tankar. Att våga visa sig svag är en sida jag beundrar hos människor. Att våga visa sig svag är starkt. 

Jag och mina kollegor pratar väldigt mycket om kärlek. Olycklig som lycklig. Nu och några dagar tillbaka ha diskussionen handlat om killen med stort K. Han som man alltid kommer välkomna tillbaka med öppen famn. Att man skulle kunna lämna vem som helst om han sa att han ville försöka en gång till. Att man aldrig kommer sluta drömma om honom, aldrig sluta sakna och speciellt aldrig kommer sluta älska. Känslan när man då och då stöter på just han och man fortfarande känner att han kollar på en med den där blicken. Blicken som säger att han tänker likadant som en själv. Det kommer aldrig vara över för mig. 

Mitt första inlägg.