Jag och mina kollegor pratar väldigt mycket om kärlek. Olycklig som lycklig. Nu och några dagar tillbaka ha diskussionen handlat om killen med stort K. Han som man alltid kommer välkomna tillbaka med öppen famn. Att man skulle kunna lämna vem som helst om han sa att han ville försöka en gång till. Att man aldrig kommer sluta drömma om honom, aldrig sluta sakna och speciellt aldrig kommer sluta älska. Känslan när man då och då stöter på just han och man fortfarande känner att han kollar på en med den där blicken. Blicken som säger att han tänker likadant som en själv. Det kommer aldrig vara över för mig.