Igår träffades vi några stycken för att säga hejdå till finaste Elin. Hon flyttar alldeles för många mil uppåt i landet. Det är så fint när alla kommer på vad de vill göra med sina liv och att alla kämpar för att komma dit. Eftersom jag kommer försvinna från Sverige så kommer det inte bli något åka och hälsa på utan det blir hejdåkramar så hårda, så hårda och ett "vi ses nästa sommar". Ofattbart nästan. Men spännande.

Livet går för fort. Dagarna springer iväg och jag hinner knappast andas. Jag är så lycklig så jag spricker. Denna toppen-på-allt-känsla trodde inte jag existerade.  Att hoppa upp ur sängen när kolckan ringer 05:00 en lördagsmorgon. Att sova noll timmar bara för att fjärillarna i magen inte kan sluta flyga. Hösten 2013, hej mitt största äventyr. 

Den här sommaren har varit någon slags övergångsfas. Innan sommaren  var jag osäker, besviken och ledsen. Jag kände mig vilsen och något så fruktansvärt sårad. Mitt hjärta splittrades gång på gång och jag tog emot och tog emot. Jag började tveka på mig själv. Den här sommaren har gett mig perspektiv. Jag har hittat nya människor som istället för att dra ner mig lyfter upp mig. Det låter hemskt, men det är välbehövligt att sortera bort de vänner som varken vill se eller göra en glad. I dagens läge är jag fortfarande väldigt ledsen över de människor som jag behövt ta bort. Jag ogillar starkt hur tjejer kan behandla andra tjejer. Hur vuxna människor faktikst kan bete sig. Fruktansvärt.  

Tänk vad många fantastiska saker man kan göra av sitt liv, allting går om man vill.
LIVET JAG ÄLSKAR DIG. 

 

 

Sista semesterdagen. Det slog mig att jag varit på resande fot i stort sett hela min semester. Började i Stockholm och åkte sedan vidare på en roadtrip längst västkusten och hamnade lite motstridigt hemma i Motala igår kväll. Hemma i Östergötland och hemma i den famn jag saknat.