AND IN THE END YOU'RE ON YOUR OWN

Imorgon jobbar jag mitt absolut sista pass. Tro det eller ej men det känns faktiskt fruktansvärt tråkigt. Det är svårt att beskriva de banden vi bundit med varandra på min arbetsplats. Man jobbar så tätt och så mycket tillsammans. Det är dem som jag de senaste två åren diskuterat alla mina bekymmer med, dem jag vänt mig till, gråtit ut hos, varit förbannad på, skrattat till tårarna sprutat med, kramat för att dem är så bra och hoppat glädjeskutt övet att jag fått tillbringa mina vet-inte-vad-jag-ska-göra-år med. Att känna att det inte är några problem att jobba fredag samt lördagnätter för att de finns bakom mig. Om jag fallet så finns dom där och lyfter mig. Det har varit en stor trygghet att träffa dessa människor och det känns tufft att lämna just dem. Dem som gått och blivit min andra familj, på riktigt. Jag har lärt mig så mycket under denna tid och jag har vuxit väldigt mycket personligen. 
 
 
 
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0