Det är något speciellt med en killkompis-vänskap. När det inte handlar om känslor utan att man istället kan prata känslor med honom, om andra. Alla borde få ha en sådan här kompis, min heter Anton. Världens underbaraste, mest förstående och omtänksamaste människa. Jag kommer inte riktigt ihåg hur det blev som det blev men jag är så tacksam för att han finns där. Ett peppande sms från han kan vända vilken deppdag som helst och han kan få mig på fötter igen. Vi bor inte i samma stad längre och ibland saknar jag spontaniteten vi hade. Jag vet att han är där och när vi väl ses så är allt precis som det ska vara. Honom släpper jag inte.